Haapsalu – historiskt sommarställe för tsarfolket

Haapsalu, som har kallats Nordens Venedig, fick sina stadsrättigheter 1279 och hör till de äldsta och värdefullaste städerna i Estland. Enligt den mest utbredda legenden har staden fått sitt namn av esternas heliga lund – Haavasalu (Asplunden).

Staden Haapsalu omges av havet från tre sidor och har vunnit uppskattning i första hand som en lugn semesterstad och gyttjekurort. Tack vare att Haapsaluviken är så grund blir vattnet här varmare än i andra havsvikar i Estland; havsvattnets medeltemperatur sommartid är +21 grader. Haapsalu anses vara Estlands soligaste kurort.

Efter att de första gyttjebadsanstalterna grundats 1825 och 1845 blev den stillsamma småstaden snart en av de mest populära kurorterna. Nyheten om havsgyttjans helande egenskaper nådde aristokratin i S:t Petersburg och därmed blev den av talrika havsvikar och holmar omgivna kurorten ett älskat semesterställe för den besuttna adeln och den ryska tsarfamiljen. Tsarerna Peter I, Alexander I, Alexander II, Alexander III och Nikolaj II kom till Haapsalu för att bättra sin hälsa och njuta ett kejserligt lugnt liv. Om Haapsalus storhetstid som kurort påminner i dag också promenadvägen längs stranden – ”Promenaad” – och den intilliggande kursalen med sin snickarglädje. Promenaden längs stranden i den inre viken utgjorde tillsammans med Afrikastranden centrum för semesterfirandet på 1900-talet. Då Estland blivit självständigt efter första världskriget tillbringade såväl det egna landets statsmän som sommargäster från Sverige, Finland och Tyskland semestern i Haapsalu.

Det fanns kursalar i alla semesterstäder, men den i Haapsalu är enastående i det avseendet att det är den enda kursalen i Estland som har bevarats i ursprungligt skick. Restaureringen av kursalen inleddes 1995 och två år senare öppnades den för besökare som sommarkafé. Det berättas många legender om Haapsalu. Den mest kända är sägnen om den mystiska Vita damen som under nätter med fullmåne i augusti uppenbarar sig i fönstret till domkyrkans sakristia och symboliserar den eviga kärleken.

Åtskilliga versioner av legenden om den Vita damen har upptecknats och traderats genom tiderna. Den mest kända handlar om en fattig byflicka som för sin kärleks skull gömde sig i fästningen iförd en korgosses kläder. Men hennes älskade hade en rival – fogdens son, som upptäckte sveket och i ett anfall av blind svartsjuka lät mura in jungfrun levande i fästningsmuren. Som en symbol för den odödliga kärleken uppenbarar sig den mystiska jungfrun i fönstret till dopkapellet i kyrkan varje år under augustinätter med fullmåne.